lantisarnas

Vilken inledning på dagen! Elvira är i Stockholm med Sophie så jag, Albin och Malin satt själva i morse och åt frukost. När Malin går för att ta fram något från kylskåpet skriker plötsligt jag och Albin nästan i munnen på varandra: "ÅSKAN!!! Han sprang ditåt! Vad gör vi???". Vi stirrar ut genom fönstret och pekar norröver.

Malin, endast iklädd morgonrock, kastar sig in i vårt sovrum och börjar dra på sig något mer passande för hästjakt, samtidigt som hon ryter åt mig att springa efter Åskan. Jag svarar bara något i stil med att "jag kan inte, jag vet ju inte hur man gör!". Då vrålar hon åt mig att ta fram knäckebröd samtidigt som hon rör sig mot ytterdörren i säkert 120 km/tim.

Hon hoppar i ett par skor men precis utanför dörren, samtidigt som jag ger henne knäckebrödet, tar jag tag i henne och säger något i stil med "Malin, Malin. Förlåt Malin." Hon förstår förstås direkt, slänger ursinningt ifrån sig knäckebrödet och bara börjar skaka. Jag känner mig verkligen hemsk!

20 minuter senare ringer Elvira. Hon har det bra i Stockholm. Vi pratar en stund och jag kommer på att jag måste berätta om hur vi lurat Malin. (Malin själv har vid det här laget återhämtat sig och till och med kunnat skratta åt det.) Så jag börjar berätta men i samma stund vaknar djävulen i mig till liv igen. Så i stället för att berätta hur jag och Albin lurat Malin, så berättar jag hur jag och Albin vid frukosten plötsligt får se Åskan - Elviras älskade häst - komma springande på vägen utanför. Jag spär på med att Malin rusar ut endast iförd trosor(!) och infångar Åskan ett par hundra meter bort i "byn". Då hör jag snyftningarna i luren. Hemska mig, nu har jag fått båda mina älsklingsflickor att gråta på bara en halvtimme. Elvira återhämtade sig dock betydligt snabbare än sin mor.

1:a april är verkligen roligt!